Robinson Crusoe

När jag kom hem till min borg - ty så tror jag att jag kallade den från och med den dagen - flydde jag dit in som om jag varit förföljd. Om jag använde stegen, som jag först tänkte, eller tog vägen genom den ingång i berget som jag kallade för dörr, minns jag inte, och inte heller visste jag följande morgon hur jag hade tagit mig in, ty aldrig har en skrämd hare flytt till sin håla eller en räv till sin lya i större skräck än jag flydde till min fristad. 

På natten fick jag inte en blund i ögonen. Ju längre jag befann mig från det som hade vållat min fruktan, desto starkare blev min oro, vilket på intet sätt kan betraktas som naturligt för en uppskrämd varelse. Men jag förvirrades så av mina uppjagade tankar kring det jag hade sett att jag bara kunde frammana hemska fantasibilder för mig själv, trots att jag nu var långt borta från platsen. Ibland föreställde jag mig att det måste vara djävulen själv, och detta antagande stöddes av mitt förnuft, ty hur skulle någon annan i mänsklig skepnad kunna komma till ön? Var fanns i så fall farkosten? Var fanns de andra fotspåren? Hur var det möjligt att en människa kunde ta sig dit? Men å andra sidan, varför skulle Satan ikläda sig mänsklig skepnad just där, utan annan anledning än att lämna fotavtryck efter sig, särskilt som inte heller detta tjänade någonting till, då han ju inte kunde vara säker på att jag skulle se det? Det verkade också förbryllande. Enligt min mening borde djävulen ha kunnat hitta på mängder av betydligt bättre saker att skrämma mig med än ett ensamt fotavtryck. Eftersom jag bodde på rakt motsatta sidan av ön skulle han väl aldrig ha varit enfaldig nog att lämna ett märke efter sig på ett ställe där man kunde hålla tiotusen mot ett på att jag aldrig skulle upptäcka det, och dessutom i sanden, där första bränning skulle ha utplånat det. Detta stämde inte med den uppfattning vi i allmänhet har om djävulens list. 

En mångfald liknande skäl bidrog till att övertyga mig om att det inte kunde vara djävulen. Därför drog jag genast den slutsatsen att det måste vara fråga om ännu farligare varelser, nämligen vildarna från fastlandet mittemot. Jag antog att de hade gått till sjöss i sina kanoter och att strömmarna eller vinden hade drivit dem till ön, där de hade gått i land för att sedan åter gå ut till havs. Kanske de fann vistelsen på denna öde ö lika motbjudande som jag skulle ha funnit deras närvaro där. 

Medan dessa tankar fyllde mig var jag mycket tacksam för att jag inte hade råkat vara i närheten när de kom och för att de inte hade fått syn på min båt, ty i så fall skulle de ha förstått att ön var bebodd och kanske ha letat efter mig. Och nu började jag i min inbillning plågas av den fruktansvärda tanken att de verkligen hade sett båten och förstått att det fanns människor på ön och att de i så fall säkerligen skulle komma tillbaka och förinta mig. Och om de inte lyckades hitta mig så skulle de ändå hitta mina inhägnader, förstöra all min gröda och föra bort hela min hjord av tama getter, varefter jag skulle dö av svält. 

Min fruktan berövade mig nu allt hopp jag hade ställt till försynen. Hela min tidigaregudsförtröstan, grundad på mina underbara erfarenheter av Guds godhet, var nu utplånad. Det var som om han, som hittills hade hållit mig vid liv genom sina under, inte längre mäktadevärna om det han i sin godhet hade tillförsäkrat mig. Jag förebrådde mig att jag i mitt lättsinne inte sådde mer säd än jag behövde för ett år i sänder, som om inga oförutsedda händelser kunde komma emellan och hindra mig från att skörda min säd. Och jag tyckte att min oro innebar en så välbefogad tillrättavisning att jag beslöt att hädanefter ha spannmål i lager för ett par tre år framåt så att jag, vad som än hände, inte skulle behöva svälta ihjäl i brist på bröd. 

Vilken sällsamt mångskiftande mosaik är inte människans liv! Och hur växlar inte våra böjelser, pådrivna av hemliga motiv och påverkade av yttre omständigheter! I dag älskar vi det vi hatar i morgon, i dag söker vi det vi skyr i morgon, i dag åstundar vi det vi fruktar i morgon. Vid denna tid var jag själv ett levande bevis på detta. Min enda sorg hade ju varit den att jag tyckte mig vara förjagad från samhället, att jag var ensam, omgiven av en oändlig ocean, avskuren från mänskligheten, dömd till ett liv i tystnad, av Himlen betraktad såsom ovärdig att räknas bland de levandes skara eller vistas bland Guds skapade varelser. Att få skåda någon av mitt eget släkte skulle ha varit som att uppstå från de döda och den största välsignelse Himlen kunde ha skänkt mig, näst efter räddning ur fångenskapen. Och nu darrade jag av skräck vid blotta tanken på att få se en människa, och jag var färdig att sjunka till marken i förtvivlan över det tysta vittnesmålet om att en människa hade varit i land på ön. 

Så skiftande är människans känslor, och detta gav upphov till en hel del funderingar när jag väl hade hämtat mig från den första överraskningen. I sin oändliga visdom och nåd hade Gud tilldelat mig den ställning i livet som jag nu hade, och även om jag inte kunde fatta den gudomliga vishetens avsikt därmed, borde jag inte trotsa Guds överhöghet. Eftersom jag var hans skapade varelse ägde han den obestridliga rätten att som min skapare råda över mig efter behag. Och eftersom jag hade försyndat mig mot honom, hade han likaså full rätt att döma mig till det straff han fann lämpligt, och det var min plikt att underkasta mig följderna av hans vrede. 

Vidare tänkte jag att Gud, som inte bara är rättfärdig utan också allsmäktig, i lika hög grad var i stånd att befria mig som att straffa och hemsöka mig. Om han inte fann det lämpligt att befria mig måste jag helt foga mig i hans vilja, men å andra sidan var det också min plikt att hoppas på honom, be till honom, och lugnt ge akt på försynens dagliga föreskrifter och anvisningar. 

Sådana tankar uppfyllde mig i timmar och dagar, ja, jag kan till och med säga veckor och månader. Mina funderingar resulterade i något som jag inte kan låta bli att nämna. Tidigt en morgon innan jag hade stigit upp låg jag och tänkte på hur farligt ett möte med vildar skulle kunna bli för mig, och det gjorde mig mycket orolig. Då kom jag att tänka på följande bibelord: Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig. 

Med glatt mod steg jag upp och kände mig inte bara tröstad utan också vägledd och uppmuntrad att allvarligt be till Gud om befrielse. Efter bönen tog jag fram min Bibel och slog upp den, och de första ord mina ögon föll på var dessa: Förbida Herren, var frimodig och oförfärad i ditt hjärta; ja, förbida Herren. Det är omöjligt att beskriva vilken tröst dessa ord skänkte mig. Fylld av tacksamhet lade jag ifrån mig boken och kände mig inte längre sorgsen, åtminstone inte för stunden. 

Mitt under dessa tankar, farhågor och funderingar slog det mig en dag att allt kanske bara var en frukt av min egen inbillning och att fotspåret kanske var ett avtryck av min egen fot som jag hade gjort när jag steg ur min båt. Därvid kände jag mig lite lättare till sinnes och började intala mig att det hela var ett självbedrägeri. Fotavtrycket var mitt eget, ty varför skulle jag inte ha gått där på väg från båten, likaväl som jag gjorde det på väg till båten? Vidare resonerade jag som så att jag inte rimligen kunde avgöra var jag hade satt ner foten och var jag inte hade satt ner den. Och om det i själva verket var mitt eget fotspår hade jag burit mig lika dumt åt som de personer som dukar upp historier om spöken och andar och sedan blir mer uppskrämda av dem än någon annan. 

1. Reflektera och analysera - Robinson Crusoe 

Diskutera följande frågor med några klasskamrater, eller fundera själv och skriv ner dina svar: