Felicias Ö

Inledning

Boken Felicias ö (1996) är en slags science fiction-berättelse av Cannie Möller. Den handlar om gravida Kana, som har flytt staden Urbs eftersom hon inte vill vara med om att de styrande där tar hennes barn ifrån henne. Stadens befolkning är uppdelad i olika grupper. Kana tillhör "elitgruppen" eftersom hennes gener anses vara ypperliga. Barnet är en forskningsprodukt och ska därför användas av de styrande. 

Kana föder sin dotter Felicia efter flykten, gömd i skogen. Där har hon hittat en skara människor, som av olika anledningar också flytt. Ska gruppen klara att fortsätta hålla sig gömd? Här ska du få läsa ett textutdrag ur den spännande boken. 

2. Felicias ö 

– Fångade som råttor, mumlar den harmynta kvinnan som Leena kallar Tanja. Stackarn, fortsätter hon med en blick på barnet som vänder bort huvudet från Kanas bröst. Hon är för uppskrämd för att kunna äta... Med ovan hand smeker hon den lilla över kinden men stelnar plötsligt till. Som om hon med ens blev rädd för själva ömheten i sig själv. Den som vill överleva måste vara hård! 

Kana har just slitit loss sin andra skjortärm och lindat Leenas svullna fotled när hundarna hörs igen. Ekot av tunga kängor över klipphällarna tränger genom grottans väggar. 

– Det låter som om de är minst hundra, viskar Tanja. Plötsligt ser hon stelt på barnet: Det är dig de är ute efter, om de bara får dig så lämnar de oss andra ifred! 

En galen eld har börjat brinna i kvinnans ögon: Om de får Felicia är vi räddade! viskar hon hest till den huttrande, ihopkrupna gruppen. 

Kana sitter som förstenad och vet att hon ingenstans har att ta vägen. 

Då använder den gamla sina yttersta krafter för att komma upp i sittande ställning. Hon spänner blicken i var och en av de gömda. 

Länge sitter de så. 

Kana har dragit sig in i ett hörn med sitt barn. Trycker sig in mot bergväggen som om hon vill få den att öppna sig, att uppsluka henne och Felicia. 

Hon måste bort från det värsta av allt: att inte ens kunna lita på dessa människor som är den enda räddning hon har. Men de har rätt, erkänner hon. Det är efter Felicia de letar. Inte skulle Urbs skicka ut helikoptrar, skallgångsmän, hundar efter dessa vindpinade stackars halvmänniskor! Hon ser från det ena rädda ansiktet till det andra: Tanja som kanske på grund av sin harmynthet gömts undan på något D–hem. D som i Defekt. Sådana som ska övervakas så att de inte för sina gener vidare i nästa generation. Den dövstumme Peder har säkert också vuxit upp på D–hem. Bara mycket modiga föräldrar försöker under någon tid gömma undan sina D–barn. Men förr eller senare blir alla upptäckta och bortförda. Två yngre män med skäggiga ansikten har hon inte hört några namn på. Hon är rädd för dem. De kan när som helst komma krypande bort till henne och slita barnet ur hennes händer för att sedan överlämna det till drevet som ännu drar fram ovanför dem. Fram och åter över klipporna som om de alla inser att flyktingarna måste finnas just här. Utan att våga andas hör de hur hundarna längre bort drivs ner i vattnet. Det kan vara frågan om ögonblick innan de är upptäckta. 

Leena ligger ner igen, hennes ögon är slutna och hon är mycket blek. Kana försöker vila med ryggen mot klippan en bit från de andra. Det måste vara natt där ute nu. Hundskallen har varit tysta länge nu. Kanske har drevet slagit läger och beslutat sig för att vänta ut dem? Kanske vill männen bespara sig och hundarna mödan när de vet att så småningom måste de komma krypande för att leta mat och vatten? 

Kana måste ha sovit en stund, när hon vaknar hör hon hur de andra viskar med varandra med mumlande röster. Skräcken far igenom henne innan hon känner att Felicia ligger kvar. Det var oförlåtligt att somna. De kunde ha tagit mitt barn! 

Hon lyssnar spänt och försöker uppfatta ord ur deras samtal. När hon hör ordet flotte nämnas flera gånger förstår hon att de inte pratar om henne eller barnet. De planerar en flykt. 

Hon flyttar sig närmare och de lämnar henne plats i cirkeln. 

– Den största ön. Där kan man bo. Det är dit ut vi måste... viskar en av de yngre männen. 

– Hur lång tid har vi på oss att bygga flotten? undrar en kvinna som Kana aldrig hört tala förut. 

– Inte lång tid, svarar den förste av männen. Om de har gett sig iväg nu så kommer de tillbaka, var så säker. Blickar mot Kana och barnet, men ingen säger något om att lämna ut Felicia. 

Sen tittar de alla ut genom grottmyningen, försöker bedöma avståndet ut till den stora ön. Hur lång tid kan en sådan flottfärd ta? Kommer helikoptrarna medan de är på havet finns ingenting att krypa bakom. Då är de förlorade. 

Hungern och framförallt törsten förorsakar yrsel och huvudvärk. Ingen kan sova. 

De två männen utan namn, hon har sett nummer tatuerade på deras underarmar, kryper ut ur grottan för att rekognosera. Efter en stund kommer de tillbaka och ger tecken till de övriga att följa med. Kana tvekar, ska hon stanna i grottan med barnet eller följa med ut? Ju fler de är desto snabbare måste väl flotten bli färdig? Hon ser att alla iakttar henne spänt. Då lämnar hon Felicia till Leena och kryper ut ur mörkret. Men vad händer om barnet börjar skrika där inne i grottan? 

Då måste hon snabbt vara tillbaka och tysta det med sin mjölk – annars är det hennes fel om de blir upptäckta. Men deras blickar nyss: de får inte tro att hon håller sig för god för att hjälpa till. Också det skulle bli hennes och barnets snara undergång. 

Efter tre dygn är den enkla farkosten färdig. En flotte av stormfällda träd, sammanbundna av flätade vidjor av sälg. 

Trots hunger och törst har de tyst och beslutsamt arbetat mot detta mål: att få lägga ett bälte av vatten mellan sig själva och förföljarna. 

Ett vatten, som nu när de sätter flotten i sjön, verkar alldeles för stort och upprört för derasbräckliga farkost. 

Sju vuxna, ett spädbarn och en hund tar plats på de okvistade stockarna. 

Något segel har de inte haft möjlighet att tillverka. Inte ens om de lyckades sammanfoga alla sina klädesplagg skulle de fått ett tillräckligt stort tygstycke. 

De blir tvungna att ro. Två par åror ska skötas av fyra roddare i skift. 

Och denna rodd kommer att bli en kapplöpning med döden; utgången är oviss och oddsentalar inte till de flyendes förmån. 

De sitter i vatten till midjan. Vatten som de nu tvingas dricka av för att inte törsta ihjäl. Sötvatten från älvarna blandat med saltet från det stora havet utanför vikarna. Den gula tiken som Leena kallar Unni dricker också girigt, sen slickar hon Leenas svullna vrist som om hon därigenom ville minska smärtan. Kana låter sina blåsbemängda händer släpa i vattnet. När det blir dags för henne att ro igen lindar hon tygstycken från sin kjol runt handflatorna och biter ihop tänderna. Ingen ska säga att hon inte tar i som de andra! 

Alla är mycket trötta. De är nu inne på sitt andra dygn på vattnet. Ibland ser det ut som om avståndet till ön snarare ökar än minskar. Men på tredje dagens morgon ligger den framför dem. Ön. Den Utvalda. "Felicias ö", tänker Kana och hoppas att denna ö verkligen ska ge dem lyckan att kunna överleva. I så fall måste Felicias ö kunna ge dem ätbara bär och rötter. Det måste finnas färskvatten någonstans. Och kött? Kommer det att finnas något villebråd att jaga? 

Illa medtagna låter de flotten stranda bland stenarna. 

De vadar iland. 

Utan packning, utan redskap och i kläder som nästan faller av kropparna. 

Ovanför stranden skymtar skogen. Och där finner de utmattade blåbärsris som dignar av mogna bär. De kastar sig alla framstupa och äter. 

I Urbs utgår man ifrån att den lilla gruppen som lyckats undkomma från skogslägret nu är utplånad. Eftersom alla spår upphör vid klipporna måste de flyende ha kastat sig i havet och sen drunknat. Man behöver inte återvända för att få se kropparna spolas iland. Istället undersöker man skogslägret men finner ingenting av värde där. Som vildar har de levt, de förrymda ingentingvarelserna. För att förhindra bakteriespridning sätter man eld på det som finns kvar av hyddor och torftiga ägodelar. 

När allt kommer omkring handlar all forskning om ett antal misslyckanden innan man slutligen når de goda resultaten. 

Kvinnan Kana som lyckades fly med sitt barn hör snart till de glömdas historia. 

2. Skriv Kanas dagbok 

Skriv Kanas dagbok. Försök skriva så som du tror att hon skulle ha skrivit om de händelser som utdraget skildrar. Skriv minst två dagboksinlägg.