Berättelsen om Pi

1. Inledning 

Utdraget är hämtat från Berättelsen om Pi, i översättning av Meta Ottosson. 

2. Berättelsen om Pi 

Mörkret kom. Det var ingen måne. Stjärnorna doldes av moln. Det blev svårt att urskiljakonturerna på saker och ting. Allt försvann, havet, livbåten, min egen kropp. Havet var lugnt och det var nästan ingen vind, så jag kunde inte ens orientera mig med hjälp av ljud. Det kändes som om jag svävade i ett abstrakt mörker. Jag höll blicken fäst där jag trodde att horisonten fanns medan jag hade öronen på helspänn för att upptäcka om djuren rörde på sig. Jag kunde inte tänka mig att jag skulle överleva natten. 

Någon gång under natten började hyenan morra och zebran skälla och skria och jag hörde ett upprepat knackljud. Jag skakade av skräck och – jag tänker inte undanhålla någonting – jag kissade på mig. Men de här ljuden kom från andra änden av båten. Jag kunde inte uppfatta några skakningar som tydde på att någon rörde på sig. Den infernaliska besten höll sig uppenbarligen borta från mig. Inte lika långt borta i mörkret började jag höra höga flåsningar och stönanden och grymtanden och olika smackande ljud. Tanken på att Orange Juice började röra på sig blev för mycket för mina nerver så jag slog det ifrån mig. Jag ignorerade helt enkelt den tanken. Det kom också ljud underifrån, från vattnet, plötsliga daskande och skvalpande ljud som var över på ett ögonblick. Kampen för livet pågick där också. 

Natten gick, den ena långsamma minuten efter den andra. 

KAPITEL 45 

Jag frös. Det var en tankspridd iakttagelse som om det inte var något som angick mig. Gryningen kom. Det gick fort, nästan omärkligt, fast ändå stegvis. En bit av himlen ändrade färg. Luften började fyllas av ljus. Det lugna havet öppnade sig runt omkring mig som en stor bok. Ändå kändes det som natt. Plötsligt var det dag. 

Värmen kom inte förrän solen steg upp över horisonten som en elektriskt upplyst apelsin, men jag behövde inte vänta länge förrän jag kände den. Med ljusets allra första strålar vaknade det till liv i mig: hoppet. Allteftersom saker och ting började få konturer och färg ökade hoppet tills det steg som en sång inom mig. Åh, vad härligt det var att gona sig i det! Det skulle ordna sig. Det värsta var över. Jag hade överlevt natten. Idag skulle jag bli räddad. Bara att tänka den tanken, att sätta ihop de orden i huvudet ingav hopp. Hopp födde hopp. När horisonten syntes som en prydlig skarp linje sökte jag ivrigt av den. Det var återigen klart väder och perfekt sikt. Jag föreställde mig hur Ravi skulle vara den förste som hälsade på mig och refullt sa: "Men vad är detta? Du hittar en stor livbåt och så fyller du den med djur? Tror du att du är Noa eller något?" Pappa skulle vara orakad och okammad. Mamma skulle lyfta blicken mot himlen och ta mig i famn. Jag gick igenom ett dussin olika versioner av hur det skulle vara ombord på räddningsfartyget, variationer på temat Det ljuva återseendet. Den morgonen är det mycket möjligt att horisontlinjen gick i en båge åt ett håll, mina läppar gick i en båge åt andra hållet, i ett leende. 

Hur konstigt det än kan låta så dröjde det en lång stund innan jag tittade efter vad som var på gång i livbåten. Hyenan hade gett sig på zebran. Den var blodröd om munnen och höll på att tugga i sig en bit zebraskinn. Min blick sökte automatiskt efter såret, efter det område som var utsatt för angrepp. Jag flämtade till av fasa. 

Zebrans brutna ben var borta. Hyenan hade bitit av det och släpat iväg det till aktern, bakom zebran. En skinnslamsa hängde lös över den blodiga benstumpen. Blodet droppade fortfarande. Offret bar sitt lidande tålmodigt utan några braskande åtbörder. Ett långsamt ochkonstant gnisslande med tänderna var det enda synliga tecknet på dess kval. Chock, äckel och vrede vällde upp inom mig. Jag kände ett intensivt hat till hyenan. Jag funderade på att göra något för att döda den. Men jag gjorde ingenting. Och min upprördhet var kortlivad. Jag måste säga som det var. Jag kände inte medlidande med zebran någon längre stund. När ens eget liv är hotat avtrubbas ens sinne för empati av en fruktansvärd självisk hunger efter överlevnad. Det var sorgligt att den led så mycket – och eftersom det var ett stort och starkt djur var det ännu inte slut på dess plågor – men det var ingenting jag kunde göra åt det. Jag kände medlidande och sedan ägnade jag mig åt annat. Detta är ingenting jag är stolt över. Jag är ledsen att jag var så hjärtlös när det gällde det. Jag har inte glömt den stackars zebran och vad den gick igenom. Jag ber inte en bön utan att jag tänker på det. 

Orange Juice syntes fortfarande inte till. Jag vände återigen blicken mot horisonten. 

Den eftermiddagen ökade vinden lite och jag lade märke till något när det gällde båten: trots dess tyngd låg den högt på vattnet, utan tvekan för att den inte var så tungt lastad som den kunde vara. Vi hade gott om fribord, avståndet mellan vattnet och relingen. Det skulle krävas mycket grov sjö för att vi skulle sjunka. Men det innebar också att den änden av båten som låg mot vinden vred sig så att vi fick sidan mot vågorna. Med små vågor resulterade detta i ett oupphörligt dunkande som av knytnävar mot skrovet, medan större vågor fick båten att rulla tröttsamt. Dessa ryckiga och ständiga rörelser gjorde mig illamående. 

Kanske skulle jag må bättre om jag ändrade ställning. Jag gled nedför åran och satte mig ifören igen. Jag satt med ansiktet mot vågorna med resten av båten till vänster om mig. Jag befann mig nu närmare hyenan men den rörde sig inte. 

Det var medan jag drog djupa andetag och koncentrerade mig på att försöka bli av med mitt illamående som jag upptäckte Orange Juice. Jag hade föreställt mig att hon befann sig helt utom synhåll, nära fören under kapellet, så långt bort från hyenan som möjligt. Icke. Hon satt på den långa bänken, precis intill ytterkanten av hyenans löparbana och nästan helt dold för mig genom det hoprullade kapellet. Hon lyfte bara huvudet ett par centimeter och då såg jag henne med en gång. 

Jag kunde inte motstå min nyfikenhet. Jag var tvungen att se henne bättre. Trots att båten rullade mycket lade jag mig på knä. Hyenan tittade på mig men rörde sig inte. Orange Juice kom inom synhåll. Hon satt djupt hopsjunken och höll i sig i relingen med båda händerna och med huvudet långt nere mellan armarna. Hon hade munnen öppen och tungan hängde utanför. Det syntes att hon flämtade. Trots den tragedi som drabbat mig, trots att jag inte mådde bra, började jag skratta. Hela Orange Juice tydde på en enda sak: sjösjuka. För mitt inre såg jag ett nytt släkte: den sällsynta sjöfarande gröna orangutangen. Jag återgick till min sittande ställning. Den stackaren såg så mänskligt sjuk ut! Det är extra roligt att utläsa mänskliga drag hos djur, framför allt hos apor där det är så lätt. Människoaporna är de klaraste speglarna vi har i djurriket. Det är därför de är så populära i djurparker. Jag började skratta igen. Jag slog händerna för bröstet av förvåning över mina känslor. Oj, oj, oj. Det där skrattet var som ett vulkanutbrott av lycka inom mig. Och Orange Juice hade inte bara piggat upp mig, hon hade dessutom tagit över sjösjukan för oss båda två. Jag mådde bra. 

Jag återgick till att granska horisonten, mina förhoppningar var stora. 

Förutom att Orange Juice var fruktansvärt sjösjuk så var det något annat som var anmärkningsvärt med henne: hon var oskadd. Och hon satt med ryggen mot hyenan som om hon tyckte att hon tryggt kunde ignorera den. Ekosystemet på den här livbåten var definitivtförbryllande. Eftersom det inte finns några naturliga förhållanden under vilka en hyenhund och en orangutang kan träffas, då det inte finns några av den förstnämnda på Borneo och inga av den sistnämnda i Afrika så kan man inte veta hur de skulle förhålla sig till varandra. Men enligt min åsikt verkade det högst osannolikt, för att inte säga helt otroligt, att dessa fruktätande djur och dessa köttätande savannlevande djur så radikalt skulle skapa sig egnanischer att de inte tog någon som helst notis om varandra. En hyena skulle väl säkert tycka att det luktade byte om en orangutang, låt vara ett märkligt byte, ett som man skulle minnas efteråt för att det producerade fantastiska hårbollar, fast mer välsmakande än ett avgasrör och väl värt att hålla utkik efter när man befann sig i närheten av träd. Och visst skulle en orangutang tycka att det luktade rovdjur om en hyena, ett skäl att vara vaksam när man hade råkat tappa en bit durian på marken. Men naturen bjuder ständigt på överraskningar. Kanske var det inte som jag trodde. Om getter kunde leva på vänskaplig fot med noshörningar, varför då inte orangutanger med hyenor? Det skulle bli pangsuccé i en djurpark. Man skulle bli tvungen att sätta upp en skylt: "Kära besökare! Oroa er inte för orangutangerna! De sitter i träden för att det är där de lever, inte för att de är rädda för hyenhundarna. Kom tillbaka när det är dags att utfodra dem, eller i solnedgången när de blir törstiga, så kommer ni att få se dem klättra ner ur träden och röra sig på marken utan att hyenorna ofredar dem över huvud taget." Pappa skulle ha varit fascinerad. 

1. Diskussion - Berättelsen om Pi 

I textutdraget tänker Pi: "Med ljusets allra första strålar vaknade det till liv i mig: hoppet." Diskutera med några klasskamrater, eller fundera själv och skriv ner dina tankar: Vad är hopp för dig? Hur skulle du illustrera det? Motivera!